Att Arboga är en gammal stad vet vi, men hur gammal? Exakt kan vi inte veta. Efter den karaktäristiska åkröken kom byn att kallas åbågen, på fornsvenska arbughi, som sedan blev Arboga. Läget var onekligen bra. Här möttes land- och sjövägarna: från Mälaren kunde man segla uppför Arbogaån till nuvarande Kapellbron där järn från Bergslagen lastade på båtar vid Ladbron (av tyskans laden = lasta) för vidare transport till Stockholm, och också vidare över Östersjön till Danzig, Lübeck och andra Hansestäder. Ännu på 1100-talet och början av 1200-talet fanns inte många hus på den norra sidan om Ladbron men så småningom började också söder bebyggas.

Allt fler städer växte fram runt Mälaren under senare delen av 1200-talet. Mycket talar för att det var kung Magnus Ladulås (1275-1290) som grundade Arboga. Varför blev då Arboga stad? Ja, därom tvistar historikerna. Det kan ha varit marknadskrafterna som gjorde det naturligt att den expanderande och allt mer förtätade byn kring Ladbron fick sina stadsprivilegier. Eller så var det genom ”direkt intervention uppifrån”, som historieprofessorn Dick Harrison beskriver Örebros och Kalmars stadsgrundande. Att Arboga fick stadsrättigheter var viktigt, eftersom endast städernas borgare hade rätt att bedriva handel och hantverk. Något privilegiebrev från den tiden finns inte bevarat men det äldsta sigillet med stadsvapen är från 1330.

Med stor sannolikhet var det under Magnus Ladulås regeringstid som franciskanermunkar kom till Arboga och grundade ett kloster – en 1700-talskälla anger årtalet 1285 och det är också det årtalet som oftast nämns i den vetenskapliga litteraturen. Hur som helst, år 1286 fanns klostret. Det vet vi eftersom klostret omnämns i ett testamente från 1286 som bevarats i Riksarkivet i Stockholm. En förmögen riddare vid namn Karl Estridsson testamenterade pengar till svenska kloster, bl.a. till ”bröderna i Arboga”, fratribus in Arbugae. Riddarens testamente, som är skrivet på latin, är unikt eftersom namnet Arboga där dyker upp för första gången i samband med klosterbröderna. Franciskanernas kyrka, nuvarande Heliga Trefaldighets kyrka, byggdes och stod klar kring sekelskiftet 1300. Kanske invigdes kyrkan 1297, när Arboga stod värd för ett biskopsmöte.

1300-talets och 1400-talets Arboga

Arboga med sitt utmärkta läge blev mötesplats för många biskops- och rådsmöten. Arboga, en av Västmanlands tre städer, hade vid sekelskiftet 1500 möjligen en befolkning om cirka 1000 personer. Stadens centrum var Stora torget och Ladbron nere vid ån. Vid Stora torget låg Helgeandshuset, stadens kombinerade vårdcentral, fattigstuga och äldreboende. Utanför staden vid Marieborg låg hospitalet för leprasjuka, det första i Västerås stift. Vid torget låg också rådstugan där stadens två borgmästare och 12 rådmän möttes några gånger i veckan för att döma brottslingar och besluta om allt som rörde staden. Rådstugan brann några år före 1480, och då förstördes med all sannolikhet också stadens privilegiebrev som var fästat på väggen. ”Bykistan” på Västerlånggatan 1 – stadens äldsta gata – var förmodligen den arrestlokal som rådstugurätten behövde för att förvara misstänkta brottslingar i väntan på rättegång. Medeltidens vanliga straff bestod främst av böter. Dödsstraff var inte så vanligt, men utdömdes särskilt när gärningsmannen inte kunde betala. Att hålla brottslingar fängslade längre tid var kostsamt och förekom inte under medeltiden.

Västerlånggatan Arboga

Västerlånggatan Arboga

Det skrivna källmaterialet om medeltidens Arboga är ovanligt rikt, i alla fall från senmedeltiden. Den s.k. tänkeboken, rådstugans protokoll, finns bevarad från 1451 och belyser vardagslivet i Arboga.

Att Arboga var en rik stad under medeltiden visar det stora antalet kyrkor. Här fanns inte bara franciskanernas kyrka, nuvarande Heliga Trefaldighet utan också Uppkyrkan, nuvarande S:t Nicolai. S:t Olofs kyrka vid nuvarande kyrkogården vid åkröken och S:t Nicolai kyrka på söder var förmodligen byggda i trä och brann tidigt ned. Efter att S:t Olofs kyrka brunnit påbörjades 1471 byggandet av en ny stadskyrka, Helgeandskyrkan. Men under reformationen fördrev Gustav Vasa franciskanermunkarna, stängde klostret 1528 och skänkte klosterkyrkan till staden. Helgeandskyrkan blev så småningom stadens rådhus, och är så än idag. Längs genomfartslederna fanns förmodligen också flera vägkapell som med tiden förstörts. Bara Sankta Karins kapell i Ahllöfsparken finns bevarat.

S:ta Karins kapell Arboga

S:ta Karins kapell i Ahllöfsparken Arboga

Engelbrekt och upproret mot unionskungen

Inget uppror har blivit så omdiskuterat som Engelbrektsupproret som startade 1434. Det var bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson från Norberg som startade upproret mot Erik av Pommern som med sin engelska gemål Filippa styrde Nordens riken. Järnexport och annan handel från och till Bergslagen stoppades. Äldre historiker i början av 1900-talet som Erik Lönnroth ansåg att detta var huvudorsak till upproret. Men yngre historiker, främst Lars-Olof Larsson, förkastar det argumentet och anser att det var skattetrycket. Dick Harrison hävdar att unionskungens kontroversiella utnämningar av biskopar och slottsherrar också bidrog till upproret.

Enligt Karlskrönikan samlades därför i januari 1435 en stor skara biskopar, adelsmän och borgare till en ”dag” i Arboga för att diskutera hur man skulle befria sig från det utländska förtrycket. Engelbrekt utsågs till hövitsman, överbefälhavare, över de upproriska styrkorna. Men befrielsekriget gick dåligt och Örebro slottslän var det enda som Engelbrekt kunde kontrollera. Ett nytt möte i Arboga startade det andra upproret mot unionskungen i januari 1436. Men Engelbrekt mördades på resa från Örebro mot Stockholm vid månadsskiftet april-maj.

Redan på 1400-talet blev Engelbrekt hyllad som frihetshjälte. När sedan rykten spreds om övernaturliga händelser och mirakler som skedde vid hans grav i Örebro utvecklades hyllningarna till helgondyrkan. Långt senare, under 1800-talets och 1900-talets nationalistiska historieskrivning med historiker som Carl Grimberg framställdes Engelbrekt som demokratins vägröjare och skapare av den svenska riksdagen, en frontfigur för såväl liberaler som socialdemokrater och högernationella. Det var också så som skulptören Carl Eldh framställde Engelbrekt framför Heliga Trefaldighets kyrka, den staty som avtäcktes 1935 vid 500-årsminnet av ”Sveriges första riksdag” 1435. Men medeltidshistoriker idag är överens om att mötet i Arboga inte var en riksdag eftersom bönderna inte deltog 1435. När den första riksdagen faktiskt hölls är till stor del en definitionsfråga, beroende på vilka krav man ställer på legitimitet och representation. Första gången ordet riksdag förekommer var 1561 vid en sammankomst i Arboga, när ständerna i och med ”Arboga artiklar” godkände att Erik XIV berövade sina bröder all makt.

Den sista riksdagen i Arboga hölls 1597 mitt under brinnande inbördeskrig. Det var då hertig Karl, den blivande Karl IX, drev igenom sin vilja mot sin kusin Sigismund, och det med hjälp av Arbogaborna på Stora torget. De stora politiska och kyrkopolitiska mötenas tid för Arboga var över. I stället hade vapenfaktorierna ute på Jäders holmar öppnat upp för en ekonomisk storhetstid för staden.

Författare: Hans Almgren